Det här schackbordet har vuxit fram bit för bit, i min egen takt, under mitt examensarbete. Jag ville inte bara göra ett spel – jag ville skapa något som faktiskt känns.

Allt började i virkesvalet. Jag letade länge, vände och vred på plankor tills jag hittade de som hade rätt uttryck. Det var viktigt för mig att låta träets egen karaktär styra, snarare än att tvinga fram något. Att såga mitt eget faner blev en förlängning av det – ett sätt att vara med i varje steg och låta detaljerna få ta plats.

Mappa burlen har något nästan levande över sig, ett mönster som aldrig riktigt går att förutsäga. Valnöten står för lugnet – djup, värme och balans. Tillsammans blev de precis den kontrast jag var ute efter.

Pjäserna… de har nog tagit mest av mig. Varje enskild pjäs är täljd för hand, och det finns stunder i dem – små spår av tvekan, beslut och omtag. Det har varit ett långsamt arbete, ibland frustrerande, men också det som gjort att jag verkligen känner att det här är mitt. Ingen av pjäserna är helt identiska, och det är precis så jag vill ha det.

För mig är det här inte bara ett schackbord. Det är ett föremål som bär tid, fokus och närvaro. Något som är gjort för att användas, men också för att stanna kvar.

Jag hoppas att det får landa hos någon som ser värdet i det som tagit tid, och känner det som finns kvar mellan händerna.

Detta är ett unikt exemplar. Att tälja varje pjäs för hand är en process som kräver mer tid än vad som går att förena med min framtida tillverkning.